Svensk ordbok 2009, webbversion

prefix´ substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en pre·fix·et●betydelse­bärande orddel som är placerad före ordets kärna och vanligen inte kan före­komma som själv­ständigt ord språkvet.JFRcohyponymförledcohyponymsuffixhyperonymaffix prefixavledningnegationsprefixprefixet ”be” i ”bedöma”○äv. ngt ut­vidgat, särsk. om siffer­kombination som före­går det egentliga telefon­numretslå operatörens fyr­siffriga prefix före telefon­numretsedan 1787av lat. præfi´xus ’fäst fram­för’; till prefigera; jfr affix, fix, suffix