Svensk ordbok 2009, webbversion

prost substantiv ~en ~ar prost·en●(heders­titel för) sär­skilt förtjänt präst relig.yrk.hon gick och läste för gamle prosten NN○i vissa sammansättn. äv. om präst med ngt högre rang än kyrko­herdedomprostkontraktsprostsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. provaster, pro(e)st ’före­ståndare; dom­prost; prost’; av medeltidslat. propos´itus, ombildn. av lat. præpos´itus ’före­ståndare’; jfr profoss Våran prost är rund som en ost och lärd som själva den onde.Gustaf Fröding, Våran prost (i Gitarr och dragharmonika, 1891)