Svensk ordbok 2009, webbversion

punktera [puŋ(k)te´ra] verb ~de ~t punkt·er·ar1sticka hål på af.glas­biten punkterade hjulet○spec. med.punktera en bölden punkterad lunga○äv. bildligt, spec.på­visa grund­läggande felaktigheter i punktera en myt○spec. äv.definitivt av­göra hon punkterade matchen genom att nicka in 4–1punktera ngtsedan 1764jfr fornsv. punctera ’sticka, stinga’ 2markera med punkter af.han täljde en älg av ett stycke bark och punkterade den där skottet skulle sittapunktera ngtsedan 1849Subst.:vbid1-289555punkterande, punktering; punktion (till 1)