Svensk ordbok 2009, webbversion

rä`kenskap substantiv ~en ~er räken·skap·en●vanligen plur. (skriftlig samman­ställning av) in­komster och ut­gifter för ekonomisk enhet, t.ex. firma ekon.räkenskapsbokgranska firmans räkenskaperhon förde gårdens räkenskaperfiffla med räkenskapernahon hade ett helt års räkenskaper att gå i­genom○äv. mer konkrethan satt vid skriv­bordet, böjd över sina räkenskaper○äv. bildligtvanligen sing. redo­visning för visst handlande in­för ngn han skulle bestämma över resten av sitt liv, utan att av­lägga räkenskap för någonräkenskapens dagsedag 2 sedan 1346testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. räkinskaper; av lågty. rekenschap med samma betydelse; till räkna