Svensk ordbok 2009, webbversion

rätt`ighet substantiv ~en ~er rätt·ig·het·en●för­mån som ngn åt­njuter på grund av viss roll i sam­hället som människa, med­borgare etc.; vanligen stadgad i lag samh.MOTSATSantonymskyldighet JFRcohyponymprivilegiumcohyponym3rätt 2 konstitutionella rättighetermed­borgerliga fri- och rättigheterhävda sina rättigheterkränka ngns rättigheterrättigheter och skyldigheterdet är en demokratisk rättighet att få lära sig läsa och skrivabarnens rättigheter i sam­hället○äv. om mer in­skränkt el. till­fällig för­månJFRcohyponymtillåtelsecohyponymbefogenhet fiskerättighethandelsrättighetjakträttighet○äv. med ton­vikt på handlings­frihethon ville ha rättighet att komma och gå som hon villerättighet (till ngt), rättighet (att+V)fullständiga rättigheterrätt att servera alkohol­haltiga drycker​ kaféet har nyligen fått full­ständiga rättigheter mänskliga rättigheterindividens med­födda rättigheter gent­emot stats­maktendvs. yttrandefrihet, mötesfrihet m. m.​ hon bevakar ut­vecklingen av mänskliga rättigheter i Syd­amerika sedan 1401öppet brev utfärdat av riddaren Knut Bosson om panträtt i östgötska Ydre härad (Svenskt Diplomatarium)fornsv. rättoghet, rättighet; av lågty. rechticheit ’laglig rätt’; jfr rät