verb ~de ~t
råk·ar1ibl. med partikelnpå
komma samman med
ngn, vanligen mer el. mindre av en slump
NollJFRcohyponymträffa 2cohyponymmöta 2
hon råkade honom på biblioteketde råkade på varandra flera gånger den dagen○äv. med avs. på föremålav en slump komma att få tag i
mitt i all bråten råkade hon på en vacker vasråka (på) ngn/ngtsedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. raka; av lågty. raken ’träffa på’; besl. med rak, 1räcka
2händelsevis komma att
NollJFRcohyponym2komma 5
han råkade trampa henne på tårnahon råkade få syn på honom i folkvimlet○äv. för att ge eftertryck åt yttrande e.d.ibl. iron.nu råkar det vara så att jag gillar Beatlesvi råkar faktiskt ha bråttom nuråka Vsedan 1457öppet brev utfärdat av Finlands ständer till rikets råd om val av danske kung Kristian till Sveriges kung (Grönblad)3komma att hamna
i besvärlig situation
NollJFRcohyponymhamnacohyponymfalla 3
råka i grälråka i luven på ngnhan råkar alltid i slagsmålböckerna har råkat på avvägarråka i/på ngtråka i olyckaseolycka 1
råka i omständigheterseomständighet
sedan ca 1452Nya eller Karls-KrönikanSubst.:vbid1-302651råkande (till 1 + 3)
2rå`ka
substantiv ~n råkor
råk·an●en större, helsvart kråkfågel som har smal, spetsig näbb och naken, vitaktig näbbrot
och som vanligen vistas på åkrar och kolonivis häckar i höga träd
zool.av de svenska råkorna finns de allra flesta i Skånesedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. roker, roka; gemens. germ. ord av ljudhärmande urspr.