Svensk ordbok 2009, webbversion

rök substantiv ~en ~ar rök·en1mängd (dispersion) av fasta partiklar som svävar i en gas kem.rökmolnrökpelarerökslingarökutvecklingbrandrökkrutröksvart, bolmande rökröken stack i näsanröken steg rakt upp från skor­stenenen tjock rök vällde ut ur den brinnande lägenhetenröken jagade bort myggen○spec. om rök från brinnande tobakrökringcigarettrökdet stank rök i lägenhetenrök (från ngt)gå upp i rök1brinna upp​ när de till slut fick elden under kontroll hade ett par hektar skog gått upp i rök 2försvinna utan att lämna några spår​ han har inte hörts av på flera månader – det verkar som om han gått upp i rök; chansen till total­seger gick snabbt upp i rök efter hennes tröga start på säsongen ingen rök utan elddet ligger ngn sanning i varje rykteinte se röken av ngn/ngtinte se en skymt av ngn/ngt​ han har inte sett röken av sin syster på flera år sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. röker; gemens. germ. ord, besl. med ryka 2vanligen i sammansättn. en­staka om­gång tobaks­rökning vard.kokk.JFRcohyponym2röka rökpausrökrumröksugenden döds­dömde fången tog sig en sista röksedan 17343sädes­skyl provins.bot.sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. röker; gemens. germ. ord med grundbet. ’hög; hop’; jfr rauk