Svensk ordbok 2009, webbversion

1`ka verb rökte rökt, pres. röker rök·er1ofta perf. part. behandla (kött, fisk m.m.) med rök i syfte att konservera den och ge den en speciell smak kokk.röka abborrerökt makrillrökt ålrökt laxrökt korvrökt ren­stekröka ngtsedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)fornsv. rökia; i bet. ’komma att ryka’ till ryka, i bet. ’av­ge rök’ till rök 1 2suga in rök från cigarrett, pipa el. cigarr, i njutningssyfte kokk.JFRcohyponymblossa 2 rökfrirökförbudrökkupérökpausrökrumröksugenkedjerökaröka en cigarettröka ett blosshon satt i soffan och rökteäv. vanemässigthon har slutat rökahan röker cigarräv. ngt ut­vidgatröka haschröka (ngt)röka som en borstbindare/skorstenröka o­måttligtpå 1960-talet rökte hon som en borst­bindare sedan ca 1670Subst.:vbid1-304326rökande, rökning
2`ka substantiv ~t rök·atcigarett(er) el. cigarr(er) (el. pip­rök) vard.kokk.JFRcohyponymrök 2 dra ner på rökat och spritensedan 1916