verb rökte rökt, pres. röker
rök·er1ofta perf. part.
behandla (kött, fisk m.m.) med rök i syfte att konservera den och ge den en speciell smak
kokk.röka abborrerökt makrillrökt ålrökt laxrökt korvrökt renstekröka ngtsedan 1347privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)fornsv. rökia; i bet. ’komma att ryka’ till ryka, i bet. ’avge rök’ till rök 1
2suga in rök från
cigarrett, pipa el. cigarr, i njutningssyfte
kokk.JFRcohyponymblossa 2
rökfrirökförbudrökkupérökpausrökrumröksugenkedjerökaröka en cigarettröka ett blosshon satt i soffan och rökte○äv. vanemässigthon har slutat rökahan röker cigarr○äv. ngt utvidgatröka haschröka (ngt)röka som en borstbindare/skorstenröka omåttligt
på 1960-talet rökte hon som en borstbindare
sedan ca 1670Subst.:vbid1-304326rökande,
rökning
2rö`ka
substantiv ~t
rök·at●cigarett(er)
el. cigarr(er) (el. piprök)
vard.kokk.JFRcohyponymrök 2
dra ner på rökat och spritensedan 1916