Svensk ordbok 2009, webbversion
rönn
substantiv
~en ~ar
rönn·en
●
ett träd som har bladskivor sammansatta av pariga småblad, kvastar av gulvita blommor och röda, sura bär
bot.
sedan 1430–50
Hertig Fredrik av Normandie
fornsv.
röne
,
rönd(e
); bildn. till
röd