Svensk ordbok 2009, webbversion

1rö`ta substantiv ~n röt·an1ned­brytning av organisk vävnad genom in­verkan av bakterie eller svamp biol.JFRcohyponymförruttnelse rötangrepprötsvampblötrötaträdrötamögel och rötaskörden hade an­gripits av röta○äv. om liknande sönder­fall genom sjukdom e.d.rötsårbenrötatandröta○äv. bildligt om ned­brytning av samhälls­moral e.d.rättsrötasedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. röta; till 2röta 2gynnsamma om­ständigheter som en­bart beror på slumpen vard., provins.NollJFRcohyponym2tur vilken röta att tåget var försenatsedan 1911av o­visst urspr.; ev. samma etymologi som 1röta 1
2rö`ta verb ~de ~t röt·ar1skilja fibrer från strån vid lin­beredning jordbr.röta ngtsedan 1639jfr fornsv. röta ’röta; få att ruttna’; gemens. germ. ord, besl. med rutten 2an­gripas av röta biol.○äv.åstad­komma röta röta ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. röta Subst.:vbid1-304975rötande, vbid2-304975rötning