Svensk ordbok 2009, webbversion

ragla [ra`g-el.rag`-] äv. ragglaraggla [rag`-] verb ~de ~t rag(g)l·ar●ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, omkring, ut gå med vingliga och svajande steg i krokig bana ofta på grund av alkohol­påverkan Nollhan raglade ut från restaurangenragla (in/omkring/ut) (ngnstans)sedan 1587bildn. till sv. dial. raga med samma betydelse; besl. med ty. regen ’röra, sätta i rörelse’ Subst.:vbid1-292565rag(g)lande, vbid2-292565rag(g)ling Skalden Wennerbom från fattighuset kommer raglande – butelj i hand – kryssar varligt över gångens sand, tar en klunk ibland, ler och mumlar saligt under ruset.Gustaf Fröding, ”Skalden Wennerbom” (i Nya dikter, 1894)