verb ~de ~t
rak·ar1ofta med partikel, särsk.av, bort
skära av (skägg eller hår) nära huden
med spec. instrument; särsk. med avs. på skäggväxt
hyg.JFRcohyponymrenraka 1
raketuirakgrejorslätrakadraka av skäggetraka bort mustaschenraka benenhon rakade bikinilinjen inför badsäsongen○äv. med avs. på personskära bort skäggväxt från
frisörer rakar sällan sina kunder numerahan rakar sig varje morgonraka (av/bort) ngt, raka ngnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. raka; germ. ord av ovisst urspr.
2vanligen med partikel, t.ex.fram, ur, åt
fösa (ngt) mot sig med långt redskap
ibl. med en raka
Nollraka ur eldstadenhan rakade åt sig puckenraka (fram/ur) ngt, raka (åt sig) ngtsedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråk3vanligen med partikel som anger rörelse, t.ex.iväg
(plötsligt) springa mycket fort
vard.NollJFRcohyponymrusa 1
hon rakade iväg till affären○ofta bildligt i uttryck för hastig tillväxtnär han var 14 år började han raka i höjdenraka (ngnstans)sedan 1923Subst.:vbid1-292639rakande,
rakning (till 1)
2ra`ka
substantiv ~n rakor
rak·an1raksträcka
vard.trafik.upploppsrakahan kom upp i 150 km/tim på rakornasedan 1952till rak
2ett redskap som består av ett tvärställt blad på långt skaft
och som används när man vill fösa ngt mot sig och (i ett fall) för rengöring
verkt.fönsterrakasedan 1430–50 (i sammansättn. glöd-)Konung Alexanderfornsv. raka