Svensk ordbok 2009, webbversion

ram`la verb ~de ~t raml·ar●ibl. med partikel, särsk.av, ner, ur falla tungt vanligen efter att ha tappat balansen; vanligen om person NollJFRcohyponym1trilla 1cohyponymdrattacohyponymsnubbla ramla bak­längesramla ner från taketramla ur sängenramla pladaskramla och slå sighan tappade balansen och ramlade om­kull○äv. om före­målvanten ramlade ur fickankristall­vasen ramlade i golvet och gick sönder○äv. ut­vidgat, spec.ofta med partikel, t.ex.in, i­väg förflytta sig tungt och klumpigt de ramlade in ordentligt berusade○spec. äv. som reaktion på över­raskninghon ramlade nästan bak­länges av förvåning○spec. äv. rent förstärkandemed partikel, särsk.i­hop, i­sär gå sönder den gamla fåtöljen höll på att ramla i­särramla (in/iväg/ner) (ngnstans), ramla (ihop/isär)hålla på att ramla av stolensestol 1 sedan 1505brev från slottsfogden i Åbo Josef Pedersson till Svante Nilsson (Grönblad)fornsv. rambla ’bullra’, rambla nidher ’ramla ned’; urspr. ljud­härmande Subst.:vbid1-292859ramlande