Svensk ordbok 2009, webbversion

rand substantiv ~en ränder [rän´d-] rand·en1bredare streck eller lång­smalt fält i av­vikande färg ofta före­kommande till­sammans med an­dra som dekoration på tyg m.m. NollJFRcohyponym1strimma randvävdguldrandtvärrandzebrans ränderett tyg med rosa ränder på vit bottenäv. om (till­fällig) före­teelse med liknande ut­seendesmutsrandsvettranden rand i pannan efter skärm­mössanen vit rand av blommande slånränderna går aldrig urde grund­läggande (ur­sprungliga) egenskaperna försvinner aldrigsedan 1519Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. rand; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr. 2smalare om­råde vid gränsen till geografiskt annor­lunda om­råde ofta i fråga om (plötslig) höjd­skillnad geogr.randberghimlarandskogsrandsynrandvid havets randlängs flodens randvid randen av ett brant stupplatåns yttersta randäv. om annat gräns­områdeJFRcohyponymkant fylla glaset till randenäv. bildligt, särsk. i ut­tryck för närhet till ngt faro­fylltlandet stod på randen till ett inbördes­krig(på/vid ngts) rand, (på/vid) randen (av/till ngt)stå på gravens randvara nära dödenofta p.g.a. av hög ålderslutligen fick han en ut­märkelse men då stod han redan på gravens rand sedan slutet av 1400-taletSchack-tafvels lek