Svensk ordbok 2009, webbversion

rang substantiv ~en rang·en●ställning in­om ett system med fast­ställd över- och under­ordning t.ex. in­om militär hierarki samh.sociol.JFRcohyponymgrad 2cohyponymordning 5 rangordningrangskillnadhög ranglåg rangen officer med kaptens rangett diplomatiskt sände­bud med ambassadörs rang○äv.hög ställning el. kvalitet lands­hövdingen, biskopen och an­dra personer med rang och ställningen skåde­spelare av rang○äv. i fråga om annan (äv. negativ) före­teelsestaden fick rangen av huvud­staden skurk av första rangen(ngns) rang, rang (av ngn)göra ngn rangen stridigförsöka över­ta ngns ställninginom visst område​ krist­demokraterna gjorde centern rangen stridig som den traditionella familje­politikens främsta försvarare sedan 1657via ty. av fra. rang ’rad’; urspr. samma ord som ring; jfr derangera, harang, rankinglista