[raŋ∫e´-]
verb ~de ~t
rang·er·ar1placera (järnvägsvagnar) i viss ordning
trafik.rangerbangårdrangerlokrangera vagnarnarangera ngtsedan 1700; 1858 i fråga om järnvägsvagnarav fra. ranger med samma betydelse; till rang; jfr derangera
2ha viss plats på rangskala
mindre brukl.samh.sociol.hon rangerar bland de främsta i sitt fackrangera (ngnstans)sedan 1893Subst.:vbid1-293010rangerande,
vbid2-293010rangering