Svensk ordbok 2009, webbversion

rang`la verb ~de ~t rangl·ar●röra sig o­stadigt mindre brukl.NollJFRcohyponymvacklacohyponymvingla ranglasedan 1695sv. dial. rangla ’ragla; vackla; växa fort’; av om­diskuterat urspr.; ev. variant till ragla; jfr benrangel Subst.:vbid1-293035ranglande