[rap´-el.rap`-]
substantiv,
ingen böjning, n-genus el. neutr.
rapt·us●häftigt anfall
av viss sinnesstämning
mindre brukl.psykol.han fick en raptus av ilskasedan 1708av medeltidslat. rap´tus ’sinnesförvirring’, till lat. rap´ere ’rycka till sig’; besl. med ravin, räfst