Svensk ordbok 2009, webbversion

ra`sa verb ~de ~t ras·ar1ofta med partikel, särsk.ihop, in, ner, samman störta samman eller ner och där­med förstöras; om (del av) byggnad e.d. Nollmuren rasadebyggnads­ställningen rasadekort­huset rasade sammantaket rasade in○äv.häftigt (låta sig) falla ner det rasade ner tegel­pannor från takethan rasade ut­för på skidorna○äv. bildligtkollapsa hela hennes värld rasade vid skils­mässanhela planeringen hade rasat i­hop○spec.bryta samman kroppsligen el. själsligen han rasade i­hop av trötthet○spec. äv. om värde etc.valutan rasade på tis­dagen på samtliga börsertomt­priserna rasade i botten○äv. i fråga om hastig el. häftig rörelse i god­tycklig riktning (ibl. abstrakt)JFRcohyponymrusa 1 tiden rasade i­vägmålen började rasa in i an­dra halv­lekrasa (ihop/in/ner/samman)sedan 1649jfr isl., no. rasa ’glida; falla ned’ 2fort­gå med våldsam kraft särsk. om natur­fenomen komm.meteorol.stormen rasadeett fler­tal skogs­bränder rasadekriget rasade sedan tre dagar○äv. bildligt om personkänna och ut­trycka häftig vrede han svor och rasadetittarna rasade över kanal­krockenrasa (över ngt/SATS)sedan 1526av lågty. rasen ’vara ur­sinnig’ 3leka vilt ngt åld.spel.barnen rasade på skol­gårdenrasasedan 1642Subst.:rasande; 2ras (till 1) Det kommer en vind och går: och hela din världsbild rasar för en fläkt från syrenernas vår och gullregnens klasar.Hjalmar Gullberg, Kyssande vind (i Kärlek i tjugonde seklet, 1933)