substantiv ~en ~er
rav·in·en●djup, smal sänka med branta väggar
ofta med vattenflöde på botten
geogr.JFRcohyponym1klyfta 1cohyponymhålvägcohyponymkanjon
ravinbrantbäckravinen uttorkad ravintvå skidåkare föll ner i ravinensedan 1837av fra. ravin ’grop; hålväg’, av ravine ’fors; ravin’; till lat. rap´ere ’föra bort’; jfr raptus, räfst