Svensk ordbok 2009, webbversion

recess´ substantiv ~en ~er re·cess·en1riksdags­beslut endast vid beskrivning av äldre förh.samh.Väster­ås recess 1527○äv. all­männarefördrag, överens­kommelse Kalmar recess 1483en recess (mellan ngra), en recess (med ngn/ngt)sedan 1483Bihang till Rimkrönikornafornsv. reces ’fördrag; recess’; av lat. recess´us ’tillbaka­gång’, i medeltidslat. äv. ’förlikning’; jfr cedera 2fickliknande anatomisk bildning med.han hade recesser i lung­säckensedan 1978