Svensk ordbok 2009, webbversion

re`sning substantiv ~en ~ar res·ning·en1rätts­medel var­igenom en dom som vunnit laga kraft kan ändras t.ex. när nya om­ständigheter el. bevis å­beropas jur.resningsansökanbegära resningfå resning i måletresning kan efter an­sökan beviljas av Högsta dom­stolenresning (i ngt)sedan 1734fornsv. resning ’upp­ror’; till 2resa 1 2upp­rätt hållning som ger in­tryck av stolthet med.ryggens resning och bröstets muskulösa valvi dressyren ska hästen bi­bringas resning i nacke och hals○äv. bildligt om moralisk kvalitet e.d.andlig resningvisa personlig resningåldern gav henne en inre resningsedan 17443upp­ror samh.JFRcohyponymrevolt folkresningen väpnad resningen resning (mot ngn/ngt)sedan 1511brev från Anders Jönsson på Saleberg till Svante Nilsson om uppviglingsrykten (Styffe)