Svensk ordbok 2009, webbversion

reso´n substantiv, ingen böjning, n-genus re·son●i vissa ut­tryck förnuft psykol.JFRcohyponymskäl 1cohyponymrimlighet det gick inte att tala reson med honomrim och resonserim ta resonan­vända sitt förnuft​ det här är ju o­hållbart – du måste försöka få honom att ta reson! sedan 1658av fra. raison med samma betydelse; av lat. rat´io ’plan; efter­tanke’; jfr ranson, rationell