Svensk ordbok 2009, webbversion

resonans [-aŋ´sel.-an´s] substantiv ~en re·son·ans·en●tonalstrande svängning som upp­kommer genom på­verkan av en annan svängning med (nästan) samma frekvens fys.musikJFRcohyponymåterklangcohyponymgenklangcohyponymgenljud resonanslåda○äv. om elektriska m.fl. svängnings­rörelserresonanskrets○äv. bildligtgen­svar hon fick resonans på sitt för­slagresonans (för/på ngt)sedan ca 1620 (i bet. ’starkt gen­ljud’); sedan 1880 i den nu­tida huvudbet.till lat. resona´re ’gen­ljuda; åter­skalla’; jfr assonans, dissonans, sonant, sonat, sonor