Svensk ordbok 2009, webbversion

re`ta verb ~de ~t ret·ar1(försöka) få ur själslig jäm­vikt genom störande ord eller handlingar som ofta har formen av (när­gångna) skämt el. elakheter; med avs. på person el. djur komm.JFRcohyponym1driva 6cohyponymirriteracohyponymprovocera hon blev retad för sin dialektny­komlingen blev retad av alla barnen i klassen○spec. i ett skämts. ut­tryckjag tar den lila hatten – all­tid retar det någon○ofta om icke-levande före­teelsedet retade henne att hon inte blev till­frågadreta ngn (för ngt/SATS)reta gallfeber på ngnsegallfeber sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. reta ’uppreta; locka’; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.; ev. bildat till rita 2vanligen i opers. konstruktion kännas irriterande fysiol.JFRcohyponymgräma det retade i halsenreta ngnstanssedan 17043ut­sätta (sinne) för stimulans som fram­kallar spontan reaktion; vanligen om före­teelse fysiol.psykol.retmedeldoften från köket retade hans gom○äv. bildligt med avs. på känsla, intellekt etc.stimulera i inlednings­kapitlet lyckas författaren reta läsarens ny­fikenhetreta ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserSubst.:vbid1-297594retande, retning (till 2 + 3)