Svensk ordbok 2009, webbversion

retori´k substantiv ~en ret·or·ik·en●(läran om) konsten att tala väl och att över­tyga eller över­tala an­dra komm.språkvet.JFRcohyponymtalarkonstcohyponymtalekonst han är skolad i retorik○äv. med negativ bi­betydelsekonsten att tala väl och över­tygande utan ngt egentligt inne­håll (eller med vilse­ledande inne­håll) i det som sägs den tomma retoriken i högtids­talenen del var säkert sant och en del var bara retorik○ibl. äv. i fråga om skriven textmycket i boken var ren retoriksedan 1558av grek. rhetorike´ (tekh´ne) med samma betydelse; till retor