Svensk ordbok 2009, webbversion

revan´sch substantiv ~en ~er re·vansch·en●seger (över viss mot­ståndare) som upp­fattas som svar på tidigare förlust vanligen mot samma mot­ståndare; i tävling el. krig spel.sport.revanschlystenrevanschsugenen efter­längtad revanschen skön revanschen gruvlig revanschjaga revanschfå revanschlaget förlorade borta­matchen mot serie­ledarna men tog revansch på hemma­plan○äv. om försök el. möjlighet till dettarevanschmatchså fort han har förlorat ett schack­parti begär han revansch○äv. om (äreräddande) seger el. annan god in­sats mot annan mot­ståndare än den man tidigare förlorat mothon förlorade mot NN men tog revansch genom att slå favoriten ON○äv. bildligt, ibl. med bi­betydelse av hämndhan brann av iver att ta revansch för alla för­ödmjukelser han ut­satts förrevansch (på ngn/ngt) (för ngt/SATS)sedan ca 1640av fra. revanche ’hämnd’; besl. med vindicera