Svensk ordbok 2009, webbversion

ri`da verb red ridit riden ridna, pres. rider rid·er1färdas på häst­ryggen el. ibl. på annat djurs rygg komm.zool.ridklubbridkonstridlektionridlägerridlärareridturrida i full galopprida i sporr­sträckrida i kapphon går och rider varje ons­daghon slutade rida i ton­årenridande polisen○spec. med ton­vikt på sättet, som sport e.d.rida dressyr○äv.sitta och åka på ngt högt beläget rida på pappas axlarrida (på ngn/ngt)rida barbackasebarbacka rida på en vågse1våg rida på paragraferseparagraf rida rankase3ranka rida spärr mot ngtsespärr 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. riþa; gemens. germ. ord; jfr redd, riddare, ritt 2på­verka (häst) med hjälper för att upp­nå visst beteende zool.sese2hjälp inrideningen vågade rida den nya hästenom hästen trilskas ska den bestämt ridas fram­åtrida hästen mot hindretrida hästen i skrittrida hästen svettig○spec.ofta med partikelnin träna häst rida in ung­hästen○äv. bildligtdriva ridas av djävulenrida (in) ngt (ngnstans/SÄTT)sedan början av 1300-taletSkåne-Lagen3hög­gradigt (kunna) ut­nyttja komm.bandet rider just nu på en våg av popularitet○ibl. med an­tydan om över­drivet ut­nyttjande (för eget syfte e.d.)rida på formaliteterrida på ngtsedan ca 1700Subst.:vbid1-298227ridande, vbid2-298227ridning (till 1 + 2); ritt (till 1)