Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n äv. vard. riddarn, plur. ~, best. plur. riddarna
ridd·ar·en1tungt väpnad ryttare
under medeltiden
histor.mil.yrk.riddarrustning○särsk.medlem av det adliga krigarståndet
ofta med tanke på dess livsstil med höviskt sällskapsliv, torneringar m.m.
JFRcohyponymsven 1cohyponymväpnare
riddarborgkorstågsriddarehan blev dubbad till riddare○äv. bildligtman som uppträder på ett artigt och charmerande sätt mot damer
JFRcohyponymkavaljercohyponymgentleman
damernas riddarefattiga riddareen (efter)rätt som består av stekta vetebrödsskivorserverade med t.ex. grädde och sylt
barn brukar uppskatta fattiga riddare, både för smaken och det spännande namnet
sedan 1285 SOU; idiom ca 1850stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. riddare; av lågty. ridder med samma betydelse; till rida; betr. idiomet fattiga riddare jfr da. arme riddere, ty. arme Ritter med samma betydelse
2(titel för) medlem av lägsta grad i en orden
relig.samh.yrk.riddare av Nordstjärneordensedan 16223medlem av en samhällsklass närmast under senator i det fornromerska riket
histor.samh.yrk.sedan 1768