Svensk ordbok 2009, webbversion

ridd`are substantiv ~n äv. vard. riddarn, plur. ~, best. plur. riddarna ridd·ar·en1tungt väpnad ryttare under medel­tiden histor.mil.yrk.riddarrustning○särsk.med­lem av det adliga krigarståndet ofta med tanke på dess livs­stil med höviskt sällskaps­liv, torneringar m.m. JFRcohyponymsven 1cohyponymväpnare riddarborgkorstågsriddarehan blev dubbad till riddare○äv. bildligtman som upp­träder på ett artigt och charmerande sätt mot damer JFRcohyponymkavaljercohyponymgentleman damernas riddarefattiga riddareen (efter)rätt som består av stekta vetebröds­skivorserverade med t.ex. grädde och sylt​ barn brukar upp­skatta fattiga riddare, både för smaken och det spännande namnet sedan 1285 SOU; idiom ca 1850stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. riddare; av lågty. ridder med samma betydelse; till rida; betr. idiomet fattiga riddare jfr da. arme riddere, ty. arme Ritter med samma betydelse 2(titel för) med­lem av lägsta grad i en orden relig.samh.yrk.riddare av Nordstjärne­ordensedan 16223med­lem av en samhälls­klass närmast under senator i det forn­romerska riket histor.samh.yrk.sedan 1768