Svensk ordbok 2009, webbversion

rigg substantiv ~en ~ar rigg·en1an­ordningar (ovan däck på far­kost) med upp­gift att föra segel och möjlig­göra deras manövrering och skötsel; samman­fattande benämning på master, rund­hult och tackling; ofta äv. om seglen sjö.ha hög riggmista riggenriggen gick över­bordvinden tjöt i riggenhan klättrade upp i riggen○särsk. om mast(er), rund­hult och segel an­ordnade på visst sättråsegelriggskonertrigghon kände i­gen far­tyget på den karakteristiska riggen○äv. om liknande an­ordningar för lastning, lossning m.m. på maskin­drivna far­tyglöpande riggtåg­virke för manövrering av segel och rårstående rigg(fast) tackling som stöttar master och stängersedan 1865av eng. rig ’ut­rustning; rigg’; trol. av nord. urspr. 2platt­form för oljeborr­torn i havet tekn.borriggoljeriggvarvet byggde riggar för off-shoreverksamhetsedan ca 19703(om­gång) kläder vard.kläd.byta till bästa riggensedan 1902