Svensk ordbok 2009, webbversion

rim´ substantiv ~met, plur. ~, best. plur. ~men rimm·et●(poetiskt) stil­medel som inne­bär upp­repning av viss ljudföljd i ord- eller frasslut, från och med den sista betonade vokalen i (slutet av) två el. flera vers­rader; för att hålla samman vers­raderna och ut­göra språklig ut­smyckning litt.vet.rimordjulklappsrimdet slitna rimmet ”hjärta” och ”smärta”somliga an­ser att en dikt utan rim inte är en riktig dikt○ibl. som beteckning på enklare verseri plur. hon skrev några rim i poesi­albumet○i fack­språkliga samman­hang äv. om allitteration och assonanskluvet rimrim som går över ordgräns​ ett exempel på kluvet rim är ”förstår er – slår er” kvinnligt rimrim som om­fattar två stavelser​ ett exempel på kvinnligt rim är ”kyrka – dyrka” löpande rimrim som om­fattar tre stavelser​ ett exempel på löpande rim är ”seende – ”beteende” manligt rimrim som om­fattar en stavelse​ ett exempel på manligt rim är ”hand” – ”sand” rim och resonförnuft​ på­ståendet att facket an­vänder maffia­liknande metoder saknar rim och reson sedan 1430–50Herr Ivan Lejon-Riddarenfornsv. ri(i)m ’rim; vers; kväde’; av om­diskuterat urspr.; ev. besl. med rytm