Svensk ordbok 2009, webbversion

1ris`ta verb ~de ~t rist·ar●ibl. med partikelnin, utan större betydelse­skillnad skära in (tecken, figur e.d.) med spetsigt före­mål i hårt material bok.JFRcohyponym2repa 1 rista runorhon ristade in sina initialer i barken○äv. bildligten dikt som ristade sitt budskap i hennes hjärtarista (in) ngt (i/på ngt)sedan 1000-taletrunsten, t.ex. Harbo, Upplandvanligen runform risti (pret.), fornsv. rista; trol. besl. med rita Subst.:vbid1-299423ristande, ristning
2ris`ta verb riste äv. ~de, rist äv. ~t rist·er1skaka med.hennes kropp riste som i frossa○äv. i opers. konstruktiondet riste oro­väckande i gubbens bröstristasedan mitten av 1400-taletEtt forn-svenskt legendariumfornsv. rista ’skaka’ 2få att skaka mindre brukl.Nollhon riste på huvudetrista filtenrista (på) ngtsedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)Subst.:vbid1-299425ristande, ristning