Svensk ordbok 2009, webbversion

rit substantiv ~en ~er rit·en●handling som har symbolisk betydelse i visst (religiöst) samman­hang och som måste ut­föras enligt noga fast­ställt mönster särsk. vid beskrivning av utom­europeiska religionerrelig.JFRcohyponymceremonicohyponymkulthandlingcohyponym1kultcohyponymritual fruktbarhetsritreligiösa ritermagiska riterhedniska riterpojkarna måste genom­gå en rit för att upp­tas bland männen○äv. all­männaredet manliga kamratskapets ritersedan 1795av lat. ri´tus ’helig sed­vänja’; jfr ritual