verb ~de ~t
riv·al·is·er·ar●vanligen pres. part.
tävla om makt, (ngns) gunst e.d.
vanligen om (stark) grupp
komm.JFRcohyponymkonkurrera 1
rivaliserande ungdomsgängrivaliserande krigsherrarrivalisera med ngn/ngt (om ngn/ngt), ngra rivaliserar (om ngn/ngt)sedan 1788Subst.:vbid1-299580rivaliserande,
vbid2-299580rivalisering;
rivalitet