Svensk ordbok 2009, webbversion

roffa [råf`a] verb ~de ~t roff·ar●ofta refl. och med ngn av partiklarnatill, åt girigt och o­blygt ta för sig av ngt vard.; ned­sätt.NollSYN.synonymgama JFRcohyponymsno 3cohyponymknycka 2 roffa i­hop en förmögenhetroffa åt sig de bästa bitarna på fatetlåg­konjunkturen drabbade sär­skilt dem som hade roffat minst under hög­konjunkturenroffa (till/åt sig) ngtsedan 1680av lågty. urspr.; besl. med röva Subst.:vbid1-299856roffande; rofferi