Svensk ordbok 2009, webbversion

rostig [rås`t-] adjektiv ~t rost·ig●an­gripen av rost admin.kem.komm.en rostig trädgårds­saxen gammal rostig bilen planka med böjda, rostiga spikar○äv. bildligt, spec.mindre god eller funktions­duglig på grund av uppe­håll i an­vändandet, dåligt under­håll e.d. ringrostighans skolfranska var lite rostig○spec. äv.hes ofta på grund av bristande träning hon var rostig i halsenhans röst var rostigsedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. rostigher, rustogher