Svensk ordbok 2009, webbversion

ro`ta verb ~de ~t rot·ar●ibl. med partikelnigenom hastigt eller slarvigt röra om­kring bland före­mål (på viss plats) för att hitta ngt JFRcohyponymletacohyponymbökacohyponymsnoka rota i­genom väskanhon rotade i hand­väskan efter nycklarnahan rotade i byrå­lådan efter ett par strumpor○äv. bildligthon ville inte att han skulle rota i hennes privat­liv○ibl. med ton­vikt på resultatetmed partikel, särsk.fram hon lyckades rota fram nycklarna ur hand­väskanrota (efter ngt) (i ngt), rota (fram/igenom ngt)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. rota ’rota; böka’; gemens. germ. ord, besl. med lat. ro´strum ’tryne; snabel’ Subst.:vbid1-889247rotande