Svensk ordbok 2009, webbversion

rubb`a verb ~de ~t rubb·ar1flytta en aning på ngt (ofta ngt tungt) NollJFRcohyponymrucka 1cohyponym2röra 2 han kunde inte ens rubba det stora skåpet○äv. bildligt, spec.bringa ur normalt till­stånd JFRcohyponym1störa 2 vätske­förlusten rubbade balansen i kroppenden ekologiska jäm­vikten rubbadesförtroendet för ledningen hade rubbats○spec. äv.ändra ingen­ting kunde rubba henne i hennes beslutrubba (på) ngn/ngtrubba ngns cirklarsecirkel 1 sedan 1665jfr no. rubba ’skrubba’, nyisl. rubba ’skrapa; flytta’ 2polera med rubbing vard.tekn.efter bottenmålningen rubbade han fri­bordenrubba ngtsedan trol. 1970-taletav eng. rub ’gnugga; polera’; samma ord som rubba 1 Subst.:vbid1-300808rubbande, rubbning