Svensk ordbok 2009, webbversion
ruck`a
verb ~de ~t
ruck·ar1vanligen med prep.på
bringa (ngt) ur sitt läge
t.ex. genom att pressa el. trycka på föremålet i fråga
NollJFRcohyponymrubba 1
det gick inte ens att rucka på stenen○ofta bildligti viss utsträckning ändra
ngt som länge varit bestående
rucka på sina principerrucka (på) ngtsedan 1685sv. dial. rucka, rocka ’flytta; vagga’; trol. av ljudhärmande urspr.; besl. med 2rock och rycka
2reglera (klocka) till noggrannare gång
Nollrucka ngtsedan 1769av lågty. rucken med samma betydelse; besl. med rycka
Subst.:vbid1-300853ruckande,
vbid2-300853ruckning