Svensk ordbok 2009, webbversion
ruck
´
el
substantiv
rucklet
,
plur.
~
,
best.
plur.
rucklen
ruckl·et
●
förfallet hus
vard.
arkit.
byggn.tekn.
JFR
cohyponym
kåk 1
cohyponym
hybble
ett fallfärdigt ruckel i rivningskvarteren
sedan 1681
till
ruckla
substantiv rucklet, plur. ~, best. plur. rucklen
ruckl·et●förfallet hus
vard.arkit.byggn.tekn.JFRcohyponymkåk 1cohyponymhybble
ett fallfärdigt ruckel i rivningskvarterensedan 1681till ruckla