Svensk ordbok 2009, webbversion

rum`pa substantiv ~n rumpor rump·an●bak­del på människa vard.med.JFRcohyponym1bak 1 torka sig i rumpan○ibl. äv. betr. djur (ofta med tanke på svansen)hur man (än) vänder sig (så) har man rumpan bakdet är svårt hur man än görvard.​ vilket beslut han än fattade skulle någon känna sig o­rättvist behandlad, så hur han än vände sig hade han rumpan bak stå med rumpan bar av­slöjas i en pinsam situation​ i programmet fick man se kändis efter kändis stå med rumpan bar sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. rumpa ’svans; stjärt’; sv. dial. rump(a), romp(a) ’bak­del; svans’; av o­visst urspr.