Svensk ordbok 2009, webbversion
ruptu
´
r
substantiv
~en ~er
rupt·ur·en
●
bristning av vävnad eller organ till följd av tryck eller slitning
med.
sedan 1695
till lat.
rum
´
pere
’sönderslita’; jfr
abrupt
,
eruption
,
korrumpera
,
rutt