Svensk ordbok 2009, webbversion

ru`sa verb ~de ~t rus·ar1ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.bort, fram, in, ut (plötsligt) förflytta sig mycket fort ofta springande NollJFRcohyponym1raka 3 hon kammade sig snabbt och rusade i­väg till skolanhon måste rusa till affären och köpa mat före stängnings­dags○spec. i fotbollssammanhangmed partikelnut mål­vakten rusade ut och lyckades av­värja situationen○äv. i fråga om annan hastig förflyttningJFRcohyponymrasa 1 luften rusade in i rummet när hon öppnade fönstret○äv. bildligt i fråga om annan hastig förändring, ofta längs ngn skala e.d.priserna rusade i höjdenbudget­underskottet rusade i­väg○spec. i fråga om tidtimmarna rusar i väg när man har trevligtrusa (bort/fram/in/ut) (ngnstans)sedan 1484Josua bok, Domare bokenfornsv. rusa, trol. av ljud­härmande urspr.; jfr rusch 2köra (motor) i varv­tal som är högre än normalt för upp­värmning, som för­beredelse för snabb start etc. trafik.○äv. med konstruktionsväxlingmotorn rusaderusa (ngt)sedan 18813vanligen pres. part. fram­kalla berusning om alkohol el. annan drog fysiol.det rusande vinetrusasedan 1805jfr fornsv. rusa ’leva i sus och dus’; av samma urspr. som rusa 1 Subst.:vbid1-301575rusande, rusning (till 1 + 2) Snar är på jorden den rusande glädjen, ack, snar! Fångad av ynglingens spända förhoppning, än ur en druva, förädlad och rar, än från en mun, lik en ros i sin knoppning, strax till sitt hem över molnen hon far.Frans Michael Franzén, Champagnevinet (1804)