substantiv ~n ruskor
rusk·an●avhuggen gren med mindre grenar med löv eller barr
sjö.skogsbr.granruskalövruskatallruskabranden angreps med ruskorna som doppats i vatten○förr äv. om kvast på sjömärkeruskpricksedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. ruska; av ovisst urspr.; ev. bildn. till 2ruska 1
2rus`ka
verb ~de ~t
rusk·ar1ofta med partikelnom, utan större betydelseskillnad
häftigt skaka
ngn el. ngt
NollJFRcohyponymskaka 2
han tog tag i mannens rockslag och ruskade om honomhon ruskade i handtaget men porten var låsthunden for upp ur vattnet och ruskade på sig○spec. med avsikten att väcka ngnhan ruskade liv i sin sömnige son○äv. försvagatskaka
hon ruskade förundrat på huvudetruska (i/om/på) ngn/ngtsedan 1558trol. besl. med no. rysja ’rysa; bäva’ samt lågty. ruschen ’storma fram’
2märka ut med ruskor
Nollvägen var ruskad med grankvistarruska ngt (med ngt)sedan 1900till 1ruska
3i opers. konstruktion i vissa uttryck
vara (regnigt och) otrevligt väder
vard.meteorol.det hade regnat och ruskat i två veckorruskasedan 1805till rusk
Subst.:vbid1-301620ruskande (till 1 + 2),
vbid2-301620ruskning (till 1 + 2);
rusk (till 3)