substantiv ~n rutor
rut·an1fyrkantig (ofta kvadratisk) yta som markerats för visst ändamål
ofta genom avvikande färg; spec. ingående i ett rutsystem för skrift och ritning el. för spel
form.rutmönsterrutnätrutpapperparkeringsrutatextrutaett schackbräde har 64 rutornär man hoppar hage får man inte komma utanför någon ruta○äv. om motsvarande föremålhon bröt av en ruta från chokladkakantillbaka på/till ruta ett/nolltillbaka till utgångsläget
efter att strider återigen blossat upp i landet är fredsförhandlarna tillbaka på ruta ett igen
sedan 1553av lågty. rute med samma betydelse, urspr. ’fyrkantigt vapenfält’ (inom heraldiken)
2glasskiva i fönster
heminr.bakrutabilrutafönsterrutavindrutaveva ner rutandet var imma på rutanslå in en rutakrossa en rutadet var dubbla rutor i fönstren○äv. om (bildskärm på) tv-apparattv-rutai höst kommer en ny underhållningsserie i rutansedan 15713vanligen i sammansättn.
en (odlad) ständigt grön halvbuske med balsamdoft och bitter smak
en vanlig krydd- och läkeväxt
bot.SYN.synonymvinruta
○äv.typ av ranunkelväxt som har blommor i rik samling i stjälkens topp
och (genom sina blad) liknar vinrutan
backrutafjällrutaängsrutasedan mitten eller senare hälften av 1400-taletLäke- och örte-böckerfornsv. ruta; av lat. ru´ta med samma betydelse; jfr vinruta
4ett äldre ytmått
av skiftande storlek; särsk. om ett mått på ca 1/32 hektar
histor.mått.sedan 1888av ty. Rute ’kvist, spö; längd- och ytmått’; jfr slagruta
2ru`ta
verb ~de ~t
rut·ar●vanligen perf. part.
förse med rutor
form.ett rutat papperruta ngtsedan 1734till 1ruta
Subst.:vbid1-301718rutande,
vbid2-301718rutning