Svensk ordbok 2009, webbversion

rut`scha verb ~de ~t rutsch·ar●ibl. med partikel, särsk.ned hastigt åka (på baken) ner­för sluttning utan full kontroll om person NollJFRcohyponymglida barnen rutschade ner ut­med grus­tagets sidorhan förlorade balansen och rutschade ut­för stupet○äv. om före­målplanet tycktes ha rutschat ett stycke ner­för bergs­sidan innan det tog eld○äv. om liknande rörelse under på­verkan av annan kraft än tyngd­kraftennär hästen tvär­stannade rutschade kusken en bit fram­åt på sätetrutscha (ner) (ngnstans)sedan 1835av ty. rutschen med samma betydelse; av ljud­målande urspr. Subst.:vbid1-301785rutschande, vbid2-301785rutschning; rutsch