substantiv ~en ~er
äv.
routeroute
[rut´ el. rot´]~n [-en] ~r [-er]
rutt·en, rout·en●fastlagd färdväg
trafik.flygruttmarschruttresruttstaka ut en rutttrafikera en ruttde tog den vanliga rutten där de klarade sig utan sjökortsedan 1699av fra. route med samma betydelse; av lat. (vi´a) rup´ta ’(väg) som är uppröjd’; jfr ruptur, rutin