Svensk ordbok 2009, webbversion

rutt`en adjektiv ruttet ruttna ruttn·are●som genom naturliga processer har sönder­fallit och lösts upp ofta under ut­veckling av illa­luktande gaser; om organiskt ämne admin.allmän värderingkem.psykol.JFRcohyponymskämd genomruttenfrukten var över­mogen och nästan ruttendet stank av rutten fisk○spec. om trä e.d.som har ned­bruten struktur och sämre håll­fasthet JFRcohyponymmurken ror­kulten knäcktes som en rutten träd­gren○äv. bildligt, spec.moraliskt under­målig JFRcohyponymsjuk 2 en rutten karaktärdet var ruttet av honom att inte hjälpa dem○spec. äv.dålig vard.JFRcohyponymvissen han tyckte att hela till­varon var ganska rutteninte (vara värd) ett ruttet lingonselingon sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. rutin; nord. ord, urspr. particip till ett verb med grundbet. ’riva, slita’; besl. med 1röta,2 Det är någonting ruttet i den danska staten.Shakespeare, Hamlet (1602, i översättning av C. A. Hagberg 1847-51)